Det är lugnt, jag är bra!

Pust och stön! Äntligen hemma i min mysiga lilla källare igen.

Har precis kommit hem efter ett benpass på gymmet. Efter mycket om och men har ju nu fått äran att köpa mig ett träningskort!

Ibland är det lite lustigt hur saker och ting kan jävlas så pass med dig att du nästan börjar fundera om det är någon som sitter där uppe och gör allt med flit.

Skulle skriva ut intyget idag..... då var sidan under konstruktion

Nu hittade jag en person som kunde ge mig ett skriftligt intyg på att jag är student.

TACK!

Nu ska det tränas så det ryker om det. 'Fit för hela slanten'

Gympassen ska bli lite färre och istället ska jag introducera klättring och bodypump pass i mitt träningsschema. Det kommer bli grymt roligt!

Har haft en helt klart lärorik dag idag. Övningen var lärorik samtidigt som jag många gånger irriterar mig på upplägget många gånger i denna utbildning. Nu börjar längtan hem bli lite övermäktig och lusten, motivationen och tålamodet att befinna mig i skolan ytterst liten.

Jag stör mig på mycket i min omgivning just nu.

Nej tacka vettja fritt val av din omgivning både i miljö och av människor!!

Sista lektionen satt vi och snackade om lite allt möjligt allt i från burkor till källsortering och kom in på könsroller här i skolan.

Jag konstaterade att enligt min mening så är det mer vanligt att tjejer yttrar oro, svagheter och diverse annat inför utmaningar. Medan det är mer vanligt att killarna rycker lite på axlarna och säger "det är lugnt". Varför är det så?

Jag tror skarpt på uppfostran och att vi formar våra barn i en omedveten inriktning till dessa könsroller.

Frågan är.. är det bättre att vara medveten om sina svagheter/brister... vad du nu vill kalla det

eller kanske göra som vissa killar ... vara omedveten om dessa och säga

"jag är bra, det är lugnt"?

Varför har killar så svårt att uttrycka känslor/brister?

Nu blir det en dusch och sen lite mat!