Me!
Så beskriver min Mr att det är att läsa min blogg. Som att hoppa in i min skalle.
Och lite så är det väl, men mycket sollar jag bort. Annars skulle denna blogg endast vara ett virr-varr av ord och ideér.
Idag har jag betat av Coopers test. Försökte intala mig att 3 km inte är så långt att springa.
Det är det väl egentligen inte heller, men allt är ju relativt. Och för mig var förutsättningarna: en hel sommar utan speciellt många löpsteg. Jag tror jag kan räkna mina löpdagar på ena handen.
Det är lustigt hur man fungerar, hur man tänker och resonerar.
Så fort något är lite jobbigt dyker alltid samma tanke upp i min skalle.
"Jag skiter i det, jag skolkar och gör det sen. Då kan jag vara bättre förberedd"
Sen poppar den lilla ängeln upp på andra axeln och säger
"Lyssna inte på honom, gör det nu så du har det överstökat. Du klarar det!"
Det slår aldrig fel.
Så även idag, tog jag tjuren vid hornen och ställde mig vid startlinjen.
Hade som tur vad fin hejjarklack som varje gång jag passerade fick uppmuntrande ord.
13:51 sprang jag det på.
Det är verkligen ingen tid att hurra för kan tyckas men jag bokstavligen jublar!
Tänk va vass jag skulle bli om jag faktiskt tränade lite löpning.
Denna termin blir det nog lite löpning i spåret (med betoning på lite)
som ligger ett stenkast från där jag bor.
Idag fick vi även ut vår uniform.
Det blev en lite reallity-check på något vis.
Hade nog tyckte det var roligare än vad jag tyckte om det inte hade varit för att migränen började sakta men säkert ramla över mig.
Tunga tag på cykeln till apoteket där jag lyckades köpa mig medicin mot migrän.
Hem och lägga sig i soffan med en filt.
När du tycker att TVn lyser för starkt kan du ana att det inte är som det ska ;)
Visst är det lustigt hur ynklig man blir när man mår dåligt.
Varför kommer gärna tårarna när man mår dåligt? Varför mår man bättre av att någon pysslar om en även fast det kanske inte egentligen påverkar ens fysiska status?
Hade jag fått önska något just då var det inte att bli av med migränen utan att fått teleportera dit Fredrik. Nu gick tyvärr inte det....
Men nedräkningen fortsätter... 11 dagar
Nu är jag på benen igen, skallen känns som den är överkörd, manglad och blåslagen.
Mör, var ordet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar