Det började nån gång förra veckan att jag började känna mig smått förkyld.
För varje morgon som startade mådde jag bara sämre och sämre. Men så fort klockan hade passerat 12 så började jag må hyffsat bra.
Tyvärr tror jag det endast beror på att jag är dålig på att läsa min kropps signaler och väldigt duktig på att ignorera det faktum att jag är/var risig.
Idag vaknade jag upp och mådde inge vidare alls. Hade inplanerat att plugga på morgonen före seminariet, vilket en förstående K föreslog att vi skulle skippa.
När klockan slog 8:30 började mina första symptom. Bästa sättet jag kan förklara det på är att det blir som silverbitar eller små gnistor som flyger runt. Denna gång var det inte alls som det brukar utan det var endast vänster öga som jag började se konstigt på.
Förlorade vissa punkter på ögat där jag hade svårt att se.
Jätte obehaglig känsla.
Detta brukar beskrivas som en migrän med aura.
Eftersom det inte var samma symptom som jag vanligen har när jag får migrän hade jag svårt att gissa vad det berodde på.
Eftersom vi hade ett seminarium på morgonen kände jag att jag inte hade något val annat än att släpa mig till skolan.
Det var nog bara dryga 15 min innan jag började gå mot skolan som jag kände att huvudvärken kom krypandes.
Slängde i mig en alvedon och packade väskan med lagbok, 4 andra böcker och en lunchlåda i god tro om att det här bara var nån liten huvudvärk och en bieffekt av att jag var förkyld och att jag skulle kunna plugga som planerat efter seminariet.
Bildligt talat så dunkade jag mig själv i ryggen och drog några sköna tankar i stil med
"va gör det om jag bara ser på höger öga"
"den här huvudvärken går säkert snart över"
"jag är säkert bara lite känslig"
Väl på skolan mådde jag, om möjligt, ännu sämre.
Jag kallsvettades och huvudvärken var klart mer påtaglig nu än den varit hemma.
Jag kände hur näsan började rinna och ögonen likaså.
Jag försökte allt vad jag kunde för att 'inte se sjuk ut'.
När jag sen reste på mig för att börja gå mot salen fylls mina ögon med tårar och en rinner längs med kinden.
Inte för att jag grät, utan jag tror det var kroppens sätt att reagera eftersom jag så intensivt försökte intala mig själv att jag mådde bra.
När då två goa klasskamrater vänder sig om och jag ser deras ansiktsuttryck förändras från "skönt måndagsglad" till förfärade och dom i kör frågar hur det är med mig.
Då rinner kanske inte bara en tår från kinden utan säkert två.
När jag mår dåligt har jag tyvärr väldigt lätt för tårar så fort nån bryr sig och visar omtanke.
Det känner säkert flera av er igen.
Väl inne på seminariumet kämpar jag livet ur mig för att inte bara kraschlanda på bänken.
Det var riktigt jobbigt att titta mot en stor, vit, ljus tavla och försöka läsa vad han skrivit.
Nu började även illamåendet komma ifatt mig.
Tillslut uppmanar Mia mig att gå hem, vilket jag tror var klokt att jag lyssnade på.
Det har aldrig varit så långt hem som denna gång.
Tror jag somnade 3 sekunder efter jag lagt mig i min säng.
Vaknade upp 2,5 timme senare och mådde hyffsat bra. Grymt sugen på salt bara.
Nu har jag lyckats få i mig lite mat också och mår hyffsat.
Skalle är lite öm, men inte alls så pass illa som det brukar vara.
Det var en intensiv men förhållandevis kort migränattack, vilket jag är glad för.
Tack alla ni rara, goa klasskamrater som visade omtanke idag.
Man blir ju lite rörd!
Nu ska jag göra samma misstag som jag i början skrev om.
Jag ska intala mig själv att jag mår bra och gå och tentaplugga lite.
Fast jag ska ta det lugnt och sen vila.
Later!
